Oseas flyttades till Rikshospitalet så fort han var ute efter födseln. Jag låg kvar på Bærum sykehus. Jag låg på intensivavdelningen där och uppkopplad till maskiner och fick dropp i bägge armarna. Samtidigt blåstes en blodtrycksmätare upp runt min arm en gång i timmen. Och allt jag kunde tänka på var att min lilla bebis var borta. Han var inte i min mage längre, men jag hade honom inte hos mig heller. Allt kändes så fel, och timmarna gick. Jag kunde inte sova, och jag kunde inte gråta. Jag stängde in alla känslor och koncentrerade mig om att få komma till Rikshospitalet så fort som möjligt. Varje gång en läkare kom så bad jag om att få bli flyttad. Men varje gång fick jag till svar att de kunde inte ta hänsyn till att jag ville vara nära min son, de kunde bara ta hänsyn till min hälsa. Och de flyttade inte från en intensivavdelning till en annan. Jag låg ensam inne i ett stort rum med nerdragna persienner, jag hade en egen sjuksyster som satt hos mig hela dygnet, och där låg jag. Jag fick bilder och videosnuttar av min son. Jag såg på bilderna och videon om och om igen. Men jag kunde inte gråta, inte en tår. Jag fick inte börja pumpa mjölk eftersom det var för krävande med tanke på mitt blodtryck. Så de ringde från Rikshospitalet och frågade om de fick ge honom bankmjölk. Det är bröstmjölk som är donerat av andra mammor. Jag sa självklart ja tack till det.
Efter 60 långa timmar fick jag äntligen flyttas. Jag missade min sons första dagar i livet. Han fick inte vara hos sin mamma efter födseln. Han låg i en säng helt ensam. Detta har varit och är fortfarande tufft.Tänk dig att behöva vänta 60 timmar på att få se ditt barn. Att ligga sömnlös i 60 timmar och känna att han är borta från magen, men ändå inte ha honom hos sig. Och så att äntligen få komma till nyfødtintensiven på Rikshospitalet och så komma in till en sal full av sängar, och inte veta vilken baby som är din. Att inte veta hur han ser ut. Det var tufft. Om vi någonsin får uppleva en ny resa, så ska jag aldrig uppleva att inte få vara i närheten av mitt nyfödda barn.
Det första kortet jag fick se av min son
2 kommentarer:
ooooooh, fyyyyy! Jag led av en timme på uppvaket (och 2 nersövd) när mitt barn inte var hos mig och sen många timmar på bIVA när vi trodde vi gjorde rätt som inte störde allt mickel med bebisen och mjölkpumpning uppe på BB m.m. Nu i efterhand säger jag samma, aldrig att någon ska få skilja mig från min bebis utan anledning igen! Vår amning (och anknytning) blev en vecka försenad med massor med strul! Till slut tog jag mitt barn och åkte hem "på permission" hette det.
Usch! Jag som har ångest över att jag inte fick träffa min son på tre timmar efter förlossningen! Jag förstår att det var jobbigt för dig! Men det är nog mer jobbigt för oss än de små bebisarna. Små mirakel som är starka som få!
Legg inn en kommentar