Amning

Som väldigt många andra gravida så såg jag fram till att få amma mitt barn. Jag föreställde mig att få min nyfödda baby upp på bröstet och kunna amma honom helt från början. Jag föreställde mig att ha min man hos mig under och efter födseln och vi skulle tillsammans beundra vårt lilla mirakel.

Jag föreställde mig inte att ligga blodig, sjuk och ensam i en säng i 60 långa timmar. Jag föreställde mig inte att inte få ha min man hos mig under förlossningen. Jag föreställde mig inte att inte känna den överväldande moderskänslan som alla pratar om. Och jag föreställde mig inte att mata min son genom en sond som gick från näsan och ned i magsäcken. Men så blev det. Hur får man till amning i en sådan situation?

Var tredje timma skulle jag pumpa mig. I början kom det bara några droppar. Jag minns hur glad jag var nåar jag fyllde botten på nappflaskan. Så skulle man gå och ge denna mjölken till sjuksköterskorna. Denna råmjölk var viktig för Oseas. Den innehåller mycket viktigt näring. När jag så skulle lämna in dessa dyrbara ml så kände jag mig som en dålig mamma. Några andra mammor gick framför mig och lämnade in halvfulla flaskor, och sköterskorna berömde dem och sa att de var så duktiga. Vad var jag då, som hade några få ml bara? Men mjölken kom fort igång och snart kunde även jag få beröm för att vara duktig och kunna ge tillräckligt med mjölk.

När vi sondade sonen så låg han vid mitt bröst. Detta för att han skulle koppla det med mättnadskänsla. Efter en stund så började vi amningsträna. Vi klädde av honom och vägde honom innan amningen. Så försökte vi genom att två sjuksköterskor försökte koppla på honom samtidigt som de hela tiden frågade om jag kunde känna att han sög. Det kunde jag inte, jag kände ingenting. Jag visste inte hur det skulle kännas. Gång efter gång så visade vågen det samma, han hade inte fått i sig någonting. Men en dag så var det en ändring, han hade gått upp 3 g, det betydde att han hade fått i sig 3 ml. Sjuksköterskorna jublade och det samma gjorde vi. Helt till läkaren kom och sa att en så liten skillnad kunde bero på vad som helst, det var inget att notera ned. Pang tillbaka ned i undergrunden igen bara. Vi slutade att byta på sonen innan amningen, för han blev så sliten av ett blöjbyte att då orkade han inte vara vaken efteråt. Vi klädde av honom naken för att han skulle klara att hålla sig vaken. Men det gick inte, han fick inte i sig någon mjölk. Då bestämde vi oss, vi ville att han skulle klara att få i sig mat utan sonden, så vi ville börja använda flaska. Vi frågade en sjuksyster om det, men fick till svar att det kunde vi kanske göra runt bf. Det var över 5 veckor till. Vi frågade på nytt nästa dag, en ny sjuksyster. Hon förstod oss och gjorde klart till det redan nästa måltid. Och han åt. Ca 10% av det totale intaget klarade han att ta till sig, resten sondade vi. I början gav vi honom flaska 2-3 måltid om dagen, de andra 5-6 måltiderna sondade vi, eftersom han inte klarade att vara vaken mer än så. Men sakta men säkert klarade han mer och mer flaska. Vi fortsatte amningsträna, väga innan och efter amning och varje gång samma nedslående resultat. Vi fick till svar att han var för liten och att det skulle bli lättare när han blev större. Efter 2,5 vecka fick vi resa hem, då hade han fortfande sond och åt ca 30-40% av maten från flaskan.

Varje måltid var tuff, Vi klädde av honom naken, stimulerade handflator, under föttern, bakom öronen och på kinden. Han sög ett sug, så behövde han vila. Efter en kort paus stimulerade vi igen till att han skulle suga ett sug, för så att vila igen. Varje måltid tog ca 1,5-2 timmar, så pumpade jag efteråt. Så brukade vi ha 45-60 minuters rast innan det var dags för nästa måltid. Och så såg dagarna ut. Bara en vecka efter att vi kom hem kunde vi ta bort sonden, och vi var överlyckliga. Det var värt att kämpa för att få se sin babys ansikte utan tejp och slangar i. Veckorna gick och blev till månader och vi kämpade på. 16-20 timmar i dygnet gick till att få i honom mat och pumpa ut ny mat. Vi fortsatte amningsträna flera gånger om dagen. Vi hade fått en våg av helsestasjon, och vi vägde honom innan och efter amning. Ibland hade han till och med gått ned efter ett amningsförsök. Han förbrände fler kalorier än han fick i sig. Jag hade massa mjölk, och stark utdrivningsreflex. Men han klarade inte att koordinera suga, svälja och andas. Så allt som kom in i hans mun rann bara ut igen. Både han och jag var genomblöta av bröstmjölk efter varje amningsförsök.

Det gick aningen bättre på höger sida, men självklart var det på vänster sida jag hade mest mjölk. Men så fort jag lade honom till på vänster sida så blev han helt stel i kroppen och skrek och spände sig. Så var det helt från första början. Jag sade det till sjuksköterskorna på Rikshospitalet, de sa att jag bara kunde lägga honom till höger då när vi tränade, det gjorde ingenting. Jag sade det till helsesøster också, hon svarade att det bara var att lägga honom till vänster sida ändå. Men det gick inte, det var helt omojligt.

Jag satt och ammade, jag låg och ammade, jag dansade och ammade, jag testade alla positioner man kan tänka sig. Men varje gång rann bara mjölken ur hans mun och vi var genomblöta. Han ville så gärna, när man lade  honom till så började han suga samtidigt som han kastade sig bakåt och skrek. Han försökte suga och så kastade han sig och spände sig, och han skrek och skrek. En kväll så skrev jag på en mammagrupp jag är medlem av att han allra helst bara skulle vilja amma på höger sida. "Han har inge låsningar då?" Var det en mamma som frågade. Jag hade aldrig hört om detta. Helsesøster hade sagt att han började bli platt på ena sidan av bakhuvudet och att han bara ville titta åt ena hållet, men det var för att han hade favoritsida. Det skulle gå bort om vi bara stimulerade honom från den andra sidan. Men när jag började läsa om detta med låsningar hos babyer, så var det så mycket som stämde. ALLT stämde in faktiskt. Så jag ringde till en specialutbildad fysioterapeut http://www.barnasfysioterapeut.no/ Jag fick tid samma dag. 5 minuter efter behandlingen lägger jag honom till vänster bröst och han är helt lugn i kroppen, och han diar. Precis så som man läst att det ska vara, men som vi aldrig sett tidigare. Det var som ett mirakel. Det varade i 2 veckor, så började svårigheterna igen, låsningarna hade kommit tillbaka. Så fortsatte vi, med behandling var 6. vecka eftersom den behandlingen inte kunde ges oftare, och med återfall efter 1-2 veckor. När han var 5,5 månad så var vi på semester i Sverige och amningen hade fungerat bra så jag tog inte med mig pumpen. På semestern så fick han tillbaka låsningen och mjölken försvann.

Det var en stor sorg att inte kunna amma. Jag hade planlagt att amma mitt barn länge. Men samtidigt som jag sörjde att inte kunna amma mitt barn, så var det en stor sten som föll av mina axlar. Nu var det slut på att pumpa var tredje timma dygnet runt, nu skulle jag bara ge min baby mat när han var hungrig. Det var slut på att väga inna och efter amning och räkna ut hur många milliliter han behövde få. Nu fick han dricka till han blev mätt. Jag kunde mätta min baby, men jag kunde inte amma