På lördag eftermiddag känner jag att jag börjar få huvudvärk, kollar blodtryck, som visar 150/100. Lägger meg i badet og försöker lugna ned mig. Efter ett långt och härligt bad så är blodtrycket lägre pch jag känner mig bättre i huvudet. Börjar få mer och mer sammandragningar som är ganska onda. Jag känner mig inte helt bra så vi går och lägger oss. Sammandragningarna kommer oftare och oftare och börjar göra riktigt ont. Jag tänker att detta då var extremt och funderar på om det ska vara så i två månader till, men har ju hört att sammandragningar blir ondare på slutet av gravidietetn. Klockan halv ett gör de så ont att Axel måste massera mig hårt i svanken och jag tar en varmeflaska. Jag börjar ocksfå en tryckande känsla i bröstet och är tung i huvudet. Axel tjatar om att vi måste åka in till sjukhuset, men jag vill inte vara en hysterisk gravid som ringer för småsaker. (idiot!). Efter en stund börjar jag verkligen känna mig sjuk så jag inser också att vi måste in. När jag går på toaletten kommer det en liten blödning. Jag börjar verkligen fundera på dessa sammandragningarna och säger flera gånger till Axel att det är för tidigt för prinsen att komma ut. Klockan 02.00 åker vi till sjukhuset och jag går in på födoabdelningen. Jag får ligga i en säng och de ska ta CTG av bebisen. Jag förklarar för barnmorskan att jag också har onda sammandragningar, och hon svarar att det är helt vanligt att ha det. Barnmorskan frågar många frågor och jag blir mer och mer sliten. Jag båorjar bli riktigt dålig och har stora problem med att svara på frågorna. Blodtrycket mäts och det är väldigt högt. Jag har väldigt ont över bröstet och huvudvärk. Det tillkallas en läkare och de börjar ge mig mediciner för att sänka trycket. Det börjar bli riktigt svårt för mig att få med mig vad som händer, känner mig som om jag är supersjuk i hela kroppen. Jag hör att läkaren säger att hon tror att födseln är i gång och hon skal kolla om jag är öppen. Jag har 4 cm öppning, förstår plötsligt varför dessa sammandragningarna var så onda, jag har ju värkar. Det kommer massa folk in i rummet och jag flyttas till en annan säng. Jag hör att de diskuterar kejsarsitt eller vaginal födsel och jag säger att det är allt för tidigt och frågar om de inte kan stoppa det. Jag får till svar att jag är så sjuk att bebisen måste ut, men att det kommer gå helt fint. De diskuterar om de har tid till att skicka mig med ambulans till ett annat sjukhus eftersom detta inte har en avdelning för prematura. Blodtryck visar så 240/140 även fast jag fått massa mediciner för att sänka det - så går allt väldigt fort. Jag flyttas in på ett operationsrum och får besked om att bebisen måste ut, NU!. De ska ta ett kejsarsnitt. Jag får spinalbedövning i ryggen och flyttas över på en operationsbänk. Jag förlorar rörelsen i nedre delen av kroppen och känner att de drar i mig. Jag ligger och blundar och sjunger "Välkommen till jorden" inne i mig. Jag hör några höga klippljud och så ett skrik. Det var världens mest fantastiska ljud. Min pyttelilla bebis skriker med en gång han kommer ut av magen. Barnmorskan visar mig mitt lilla nurk och säger: "Se här, en sån, en sån og en sån" och visar ansikte, snopp och en fot med fem tår, så springer hon ut med prinsen. Jag får veta att bebisen körs i ambulans till ett annat sjukhus. Jag blir liggande på isolat i över 50 långa timmar utan att få se den lilla prinsen. Det var hemskt, min bebis hade tagits ut ur min mage men jag hade honom inte hos mig. Jag hade inte fått känna på honom, och knappt sett honom. Tisdag 15:e februari får jag äntligen möta honom. Han är världens vackraste lilla prins. 1822 g och 43 cm vid födseln, han andas själv och är underbar. Vår lilla Oseas, jag älskar dig!
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar