Jag fick inga blommor

Det kan ju låta konstigt, men det där att få visa fram sin baby och få gratulationer är liksom med i bilden om hur det skulle bli när man äntligen blivit mamma. Jag har ju själv besökt systrar och vänninnor när de blivit mamma, det hör liksom till.

När det bestämts att det blev ks och jag förts iväg gick min man och ringde mamma, runt kl 3.30 på natten måste det varit. Vi hade lovat att ringa henne när han skulle födas, men så tidigt var ju varken hon eller vi förberedda på. Och världens bästa mamma tar självklart ledigt och kommer upp redan morgonen efter. Tvivlar egentligen på att hon sov så mycket efter den telefonen. De köpte små kläder i strl 44 på vägen upp, och kom och besökte mig på sjukhuset. Jag låg i en säng uppkopplad både här och där och kunde inte göra så mycket egentligen. Men bara att veta att de var där kändes bra. De kunde göra det vi inte hann, nämligen göra klart hemmet för att bebisen skulle komma hem. Där och då så fattade jag nog inte riktigt hur länge man behövde stanna på sjukhuset. Jag nekade dem dock att åka till sjukhuset för att besöka Oseas, dit fick bara min man åka. Det kändes inte rätt att de skulle få se mitt barn innan jag fick det.

När vi äntligen kom till sjukhuset så fick de stanna i receptionen. Jag ville ha det första mötet med plutten själv tillsammans med min man. Han hade ju självklart varit mycket hos Oseas hela tiden, men detta var vårt första gemensamma möte med vår efterlängtade son. Efter en stund fick mamma och hennes man komma upp, de fick hålla honom en liten stund och sen fick de gå. Sen kom det inga mer besök, inte för att de inte ville, men för att det inte gick. Nu i eftertid så betyder de kommentarer jag fick i bloggen väldigt mycket. Att få läsa från dem som delade vår glädje och oro. Det är de som är mina minner från uppmärksamheten vi fick.

Vi levde i en bubbla som handlade om att få vara så mycket som möjligt tillsammans med Oseas och göra allt vi kunde för honom. Vi skämtade mycket och försökte koppla bort känslorna. De blogginlägg jag skrev från sjukhuset består av bilder och faktaupplysningar, inga känslor. Men när det hade gått 10 dagar så vågade jag äntligen känna, och det var förtvivlan jag kände. Att inte få ha mitt barn hos sig, nede på föräldrarummet om kvällen kom tårarna. Det fanns inga andra än Oseas, min man och sjukhuspersonalen när vi levde i den bubblan. Det är först efteråt som det kändes ledsamt att inte ha fått de gratulationerna man brukar få när man blivit mamma.

En dag länge efter att vi kommit hem så satt jag och fyllde ut en bok som heter "Mina första år". Då skulle jag fylla i vad han och jag fick i presenter på sjukhuset. Då slog det mig, jag hade inget att skriva. Vi fick ju kläderna och filtar från mormor och Håkan, det skrev jag. Och Oseas fick många fina saker när han blev äldre. Men, det kändes ändå inte som vi fått några presenter. Jag hade inte suttit och öppnat upp några paket, jag hade inte satt några blommor i en vas. Det är ju inte presenten eller blommorna som är det viktiga, det är vad de representerar. Att få dela glädjen över det stora mirakel som har skett, och känna att andra delar den tillbaka.

De allra minsta är ofta de allra största miraklerna, och att få en gratulation för det mirakel man äntligen fått är minst lika viktigt för prematurföräldrar. Det är självklart många känslor inblandade, och jag kan inte svara för hur andra prematurföräldrar känner i denna fråga. Men för mig var det ledsamt att inte få dela denna glädjen med dem som betyder mycket för oss.

Mauren

Liten?
Jeg?
Langtifra.
Jeg er akkurat stor nok.
Fyller meg selv helt
på langs og på tvers
fra øverst til nederst.
Er du større enn deg selv kanskje?

(Inger Hagerup)

 Oseas 3 dagar gammal i ullbody i strl 44 och ullmössa skänkt av Amandaprosjektet