Att besöka sin baby

När jag äntligen flyttades till Rikshospitalet så hamnade jag först på BB ett halvt dygn, så fick vi rum på föräldrahotellet på sjukhuset. Det låg i andra ändan av sjukhuset och det var långt att gå. Jag hade fortfarande väldigt högt blodtryck, och ni som har haft kejsarsnitt kan ju tänka er hur det var att gå så långt flera gånger om dagen. Till intensiven och besöka plutten, till pumprummet för att pumpa, tillbaka till plutten, ned till kantina för att äta, till pumprummet för att pumpa, tillbaka till plutten, ned till rummet för att duscha, fräscha till sig, tillbaka till plutten, till pumprummet för att pumpa och så gick dagarna. Men skulle jag sitta i rullstol, no way. Jag kunde minsann gå. När benen var tjocka som stockar och blodtrycket bara steg trots medicinering, ja då tog jag några rundor med rullstolen. Att man ska vara så envis alltså.

Från ett av våra första möten

När jag äntligen fick träffa plutten efter så lång tid, så fick jag bara besöka honom. Det var sjuksystrarna som bestämde hur mycket vi kunde vara där. Vi var alltid tvungna att gå ut vid vaktbyte och när läkaren gick ronden. Det var så trångt där att inga föräldrar fick vara där då, detta för att bevara tystnadsplikten. Men när det är 50 cm mellan varje baby, och inte ens finns en stol till varje mor, ja då kan du faktiskt inte undgå att få veta hur den andra babyen har det.

Det var viktigt för mig att det var jag som var hans mamma (självklart), jag ville lära mig hur jag skulle sköta honom. Jag ville lära mig att sonda, att läsa av monitorn han var kopplad till, att byta på honom och att tvätta honom. Det låter kanske konstigt att behöva lära sig, men att byta blöja på en prematur kräver en väldigt massa mer än att byta blöja på en normalstor nyfödd. Jag fick fråga hur många ml han skulle ha, för det bestämde läkaren varje dag på ronden. Han fick runt 15 ml per måltid i början. Det var de som hämtade mjölken från kylskåpet, för dit hade inte vi tillgång. Det var dem som värmde den och fyllde sondsprutan. Men jag ville hålla honom intill mig när han åt, inte bara koppla upp slangen och hänga den på sängen. Jag ville vara där när de skulle ta blodprov så att jag kunde trösta honom. Annars lade de bara en uppvärmd handske intill hans fot, och sprutade in en halv ml med sockervatten i munnen innan de stack. Så vidare till nästa baby. Jag ville att han skulle sova på mig, men han behövde få ligga i sängen och ha en duk över ansiktet för att stänga ut alla intryck sa dem.

De sa åt oss att gå ut och hitta på något, åka hem en sväng. Men jag ville bara vara hos min lilla prins. Men vi fick bara besöka honom. Så om kvällen när vi gick till vårt rum så grät jag. Så här skulle det inte vara. Jag skulle ju ha min lilla prins hos mig om natten. Jag ville hållas vaken för att amma honom, eller bara ge honom uppmärksamhet. Istället låg vi ensamma i ett hotellrum, och det enda jag tänkte på var att jag ville gå upp dit igen. Men jag hade inte sovit på många dygn och några timmar behövdes. Min man var mer förnuftig än mig och pressade mig till att sova. Vi bestämde att sjuksystrarna skulle sonda honom vid 3-måltiden om han sov, var han vaken skulle de ringa oss. Så då sov jag mellan 01.30-05.30, och gick upp till honom när han skulle äta vid 06.

Den största lyckan var när han blivit så stark att vi fick ta ut honom på amningsrummet som låg vägg i vägg med intensivavdelningen. Så med en flaska med handsprit i ena handen och Oseas i kängurubäring i en speciell prematurtopp så gick vi med andakt in på rummet och fick våra första minuter själva med vår lilla prins. Det var underbara minuter och för första gången kände jag mig väldigt harmonisk och lugn. Det var så här det skulle vara, borta från alla läkare och sjuksystrar, alla apparater och trånga sängplatser. Detta kort är från vår första tur ut av avdelningen. Vi fick höra att de aldrig låtit en så liten baby fått gå utanför intensivavdelningen förut, han var ovanligt stark

Den kvällen var det extra svårt att gå ifrån vår prins. Jag grät många tårar och sa att jag inte ville detta mer, jag ville inte behöva lämna honom hela tiden. Men han behövde fortfarande bo på intensiven så jag visste att det var långt ifrån den sista kvällen. Jag fortsatte njuta av de få stunderna vi fick ha honom för oss själva, då kände vi oss som hans föräldrar, inte bara som några som besökte honom. Då kom moderskänslorna, som i början bara funnits i form av en extremt stark känsla av att vilja beskydda