Om överstimulering, allt jag visste om babyer fick jag lära om på nytt

Jag anser mig själv för att vara en person som är van vid babyer, jag har både en utbildning och erfarenhet som gör att jag visste en del om babyer. Även om jag såklart aldrig upplevt att vara mamma till en, vilket innebär en upplevelse och förståelse som är svår att föreställa sig innan. Men när det gällde prematura babyer var jag helt blank.

När jag fick Oseas upp till mig så satt jag och höll om honom. Så strök jag honom försiktigt över ryggen. Då kom det fram en sjuksköterska med en gång och sa att jag bara skulle hålla händerna helt stilla. Att stryka honom över huden innebar en allt för kraftig stimulering, och han blev raskt överstimulerad. Den tunna huden tålde heller inte att strykas på. För de allra minsta kan en sådan rörelse ge brännsår på huden. Så istället fick jag sitta och hålla handen helt stilla. En annan gång vid skötbädden så pratade vi försiktig med honom under blöjbytet. Också denna gång kom en sköterska fram. Det blev för mycket stimulering för honom att vi både bytte på honom och tvättade honom samtidigt som vi pratade. Så istället fick vi helt tysta tvätta honom. Ett blöjbyte var en så kraftig stimulering för honom, att han behövde sova i många många timmar efteråt. När vi började med flaska, så behövde han sondas måltidet som kom 3 timmar efter blöjbytet, eftersom han var så sliten då. Samtidigt så var det trångt och mycket som hände runt honom på avdelningen. Alarmer som gick nästan hela tiden på någon säng, större babyer som skrek och vuxna som pratade. När han var 8-9 dagar så fick vi börja ta honom med korta turer till vårat rum. Vi märkte med en gång att han var mycket lugnare där. Det är ett dilemma att det inte ska vara möjligt att ha det bättre anpassat för de minsta på en prematuravdelning. När vi kom hem så räckte det med att vi hade besök av en främmande i en annan del av huset. Bara det att lyssna på främmande röster i kort tid gjorde honom överstimulerad. Då kunde det ta 12 timmar innan han lugnade sig, under denna tid kunde han heller inte äta. En prematurmamma skriver det så fint:

Prematur – inte färdig
 (21 januari 2008 av Tina Wiman)
”Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!
Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.
Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.
De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!
Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.”

Oseas på skötbordet, 3 dagar gammal