Äntligen mamma

I många år hade jag längtat efter den dagen, när jag äntligen skulle få bli mamma. I flera mörka stunder hade ångesten kommit över att jag aldrig skulle få uppleva att bli kallad för mamma. Efter varje misslyckade provrörsförsök och när ännu ett nyår kom och jag fortfarande inte hade en bebis i magen, så längtade jag och drömde efter den dagen. När dagen äntligen kom, så kände jag bara en väldigt stark känsla av att vilja göra allt för att beskydda det lilla nurket som låg inlindad i en filt. Men jag kände inte den där överväldande moderskänslan som så många berättat om. Det var som att alla känslor hade kopplats av, det var som om jag inte vågade älska. Men för varje dag som gick och för varje gång jag fick ha honom hos mig, så växte känslorna. När vi för första gången fick ta med honom ned till föräldrarummet så kände jag det, jag var hans mamma och jag ville aldrig mer vara borta från honom. Jag ville aldrig mer lämna honom åt någon annan, jag älskade honom högre än något annat. Det var en känsla starkare än något annat. 

En timme fick vi ha honom på rummet, så var vi tvungen att lämna tillbaka honom. Det var något av det svåraste jag gjort. Och jag fick göra det om och om igen varje dag. Alternativet var värre, att inte få ha honom hos oss alls. Under den perioden var jag så sjuk igen att jag hade blivit sängliggande. Så min man var uppe hos honom och hämtade honom ned till mig i sängen. Det var inte lång tid de lyckades hålla mig sängliggande, för en timme här och där var inte tillräckligt. Jag ville ha honom hos mig. Så plötsligt en dag när vi hade honom nede hos oss ringde sjuksystern och sade att vi måste komma tillbaka med en gång. Vi blev lite oroliga men skyndade oss upp med honom. Det var överläkaren som ville ha ett möte med oss. De hade bestämt sig för att han var redo att flyttas till lokalsjukhuset. Några dagar innan hade vi varit helt skräckslagna inför att snart behöva flyttas, men just där och då var det den bästa nyheten vi kunde fått. Det betydde att vi fick ha honom inne hos oss hela dygnet. Så berättar läkaren att Bærum sykehus kommer och hämtar honom om 5 timmar. Strax därefter ringer de från sjukhuset och frågar om en praktikant kan följa med under sjuktransporten, men då var det inte plats till mig i bilen. Konstigt nog blev de överraskade när jag sa nej, självklart skulle jag resa med mitt barn.

Äntligen framme på Bærum sykehus kunde jag slappna av, nu behövde jag inte lämna honom tillbaka. De hade ordnat en dubbelrum till oss inne på barselavdelingen, så att både jag och mannen kunde sova där. När vi var där lämnade jag honom knappt en sekund, och då var han hos min man. Vi var med på alla undersökningar och sa alltid nej tack till avlastning. Det var ju detta vi hade längtat efter i så många år, och det var helt underbart.

Äntligen fick vi ha plutten hos oss, här har vi precis kommit fram till Bærum sykehus