Separationsångest

Ja, jag kan garantera att JAG hade det. Inte de första dagarna, men jag minns det som igår när känslan kom. Klockan var efter 01.00 på natten och jag satt vid Oseas säng på intensiven. Vi var de enda föräldrarna på avdelningen. Jag satt med Oseas sovande på mig, och tittade på de andra babyerna. De låg i sina sängar, uppkopplade. Sköterskor var där, kopplade på en sond, kollade upp ett alarm, satte på antibiotikadroppet osv. Så satt de och pratade om allt möjligt med varandra. En praktikant försökte koppmata en liten bebis som bara skrek. Där och då kändes det som vi var de enda i världen som kunde ge vår son den kärlek och omsorg han behövde. Så många gånger innan hade jag sett sköterskorna sköta om och trösta bebisarna med massa omsorg. Men det är inte samma sak som att vara förälder. Jag ville inte lämna honom, jag ville aldrig mer behöva lämna honom. Men jag var tvungen, jag varken fick eller kunde sitta vid hans säng hela dygnet. Den känslan jag fick när jag gick till föräldrahotellet den kvällen tog det lång tid att bli av med.

Efter att vi kommit hem var jag nästan aldrig borta från Oseas. Och aldrig att jag skulle lämnat honom hos någon annan än hans pappa. Jag mådde dåligt när andra ville hålla honom, räknade bara sekunderna och försökte komma på en bra anledning till att han behövde komma tillbaka till mig. När det gäller Oseas pappa så kände jag inte så. Jag visste att han älskade Oseas lika mycket och gav honom mycket omsorg. Även fast jag både visste och kände detta, så tog det lång tid innan jag slutade gå till dem om jag hörde att Oseas var missnöjd.

Jag kan inte säga säkert vad som utlöste denna separationsångest hos mig, men jag tror det var fler saker och jag menar själv att det är väldigt naturligt. För det första så tror jag att det handlade om den starten vi fick. Att ligga i nästan 60 timmar efter födseln, vid medvetande och inte få vara i närheten av din son, det gör något med en. Att så få ett prematurt barn som är så mycket känsligare än fullgångna babyer, gjorde att jag blev mer överbeskyddande. Det var ingen runt oss som hade erfarenhet med prematura babyer och deras problem med överstimulering. Jag tror många inte förstod hur länge en baby är prematur med allt det innebär. Det slutar inte när babyen når dagen för beräknad födsel. Hans låsningar, och stora smärtor på grund av dem, gjorde också att jag hade svårt för att vara borta. Jag ville vara där för att lindra hans smärtor om det behövdes. Till slut tror jag det handlar om att vi hade en väldigt lång resa innan vi äntligen fick honom. Har man inte själv varit ofrivilligt barnlös och gjenomgått flera provrörsbehandlingar så kan man inte förstå hur det känns.

Jag kan inte riktigt säga när denna ångest släppte heller, men den är borta nu. Det var något som hände gradvis från han var 18 månader. Runt 20 månader började jag tycka att det skulle bli roligt för honom att börja på förskolan tre månader senare. Idag handlar det mer om en önskan om att få mycket tid tillsammans med honom. Jag jobbar 60% för att kunna ge honom mer tid hemma och kortare dagar på förskolan. Jag vet att tid tillsammans med föräldrarna är mer värd än tid på förskolan. Vi kan ge honom så oändligt mycket mer.