Jag försöker skriva ned pluttens historia för att göra det lättare för barnehagen att förstå hans behov. Vad tycker ni? Den teoretiska biten av det har jag hämtat från http://www.rafaelcenteret.dk/litteratur/
Jeg ble født i uke 32 så derfor er jeg meget prematur. Når jeg ble født var mamma veldig syk, hun måtte være igjen på intensiven på Bærum sykehus, og jeg ble flyttet til nyfødtintensiv på Rikshospitalet. Jeg måtte vente i 3 dager før jeg fikk mammaen min til meg. Å bli født for tidlig innebærer en stor belastning for hjerne og nervesystem. Disse belastninger forstyrrer hjerne/nervesystem på et meget essensielt tidspunkt i utviklingsprosessen. Jeg hadde derfor et umodent sentralnervesystem når jeg ble født. Det er først i uke 37 at hjernen kan styre søvnstadiene REM/non-REM og selv om jeg bare ville sove de første månedene så ble jeg vekket av smertefulle blodprøver og undersøkelser, spisetrening og stell. Dette innebærer at jeg er født med en underutviklet evne til å kontrollere søvnstadiene. I behandlingstiden på intensiven ble jeg utsatt for adskillelse fra mamma og mange faktorer som var stressende i forhold til mitt utviklingsnivå, f.eks. avbrutt søvn, akutmiljø med alarmer og hektisk miljø, negativ og smertefull berøring i forbindelse med behandling og stell, sjokk, angst, sterkt lys, høye lyder og sondelegging. Siden jeg er født med tynn hud og sensitivt sansesystem opplevde jeg smerte mye sterkere enn babyer født til termin. Jeg kunne ikke gråte så det var ikke så lett å se det på meg, men mamma og pappa trøstet meg. Å starte livet med slike traumer, når jeg fortsatt skulle ha vært i magen til mamma, har påvirket hvordan jeg klarer å bearbeide intrykk og mestre og tolke omgivelsene. Jeg fikk ikke lov til å være hos mamma og pappa før jeg var 10 dager, da kunne de låne meg en time hver dag.
Dette dikt beskriver godt hvordan det var for mamma.
”Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!
Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!
Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.”
Traumatiske opplevelser fra min neonatale tid gjør at jeg har manglende tillit til meg selv og omgivelsene. Mitt første år levde jeg med mye smerter, jeg lærte meg at bevegelse fører til smerte. Dette gjør meg utrygg og redd, jeg trekker meg tilbake ved nye ting, nye steder, uoversiktelige situasjoner og høye lyder. Jeg synes det er vanskelig hvis noen kommer raskt mot meg, eller kommer opp bak meg. Jeg strever med å koordinere og bearbeide sanseinntrykk. Man kan forestille seg et rom fylt med ord, tanker, støy, lukt, smak, bilder i et stort kaos, hvor det hos andre barn ville vært et fint bibliotek med alt på de riktige hyllene. Når jeg mangler sammenheng og overblikk, blir jeg fort stresset og utrygg. Jeg kan tilsynelatende klare en dag i barnehagen fint, men det kommer en forsinket reaksjon på overstimuleringen. Da gråter jeg mye på ettermiddagen og blir veldig sliten. Det er vanskelig for meg å sove om natten, fordi jeg ikke har klart å bearbeide alle inntrykk fra dagen. Hver natt våkner jeg 4-10 ganger og gråter og er redd.
Sammen med mamma og pappa liker jeg godt å gå på forestillinger hvis jeg får lov til å bruke hørselsvern. Høye lyder skremmer meg. Jeg elsker å være sammen med mine kusiner og fettere, men jeg må alltid få noen pauser hvor det er litt stille og rolig. Hvis ikke blir jeg overstimulert og veldig sliten, da gråter jeg mye og klarer ikke å sove. Hver kveld snakker mamma og pappa med meg om hva som har skjedd under dagen, og hjelper meg å bearbeide det. Da blir jeg ikke like redd på natten. Noen ganger glemmer jeg å fortelle om ting som gjort meg redd eller utrygg, eller så forstår ikke mamma og pappa hvor mye jeg tenker på det. Det er ikke alltid jeg klarer å fortelle om det på natten, da gråter jeg i mange timer.Jeg liker godt å få ordne ting i systemer, bygge med klosser eller lego og rydde ting på riktig plass. Da skaper jeg orden og da er det lettere for meg med ny aktivitet etterpå. Jeg bruker språket mitt til å forstå og bearbeide opplevelsene mine. Dette er min sterke side, og jeg mangler andre verktøy til samspill. Når jeg ikke kan bruke språket synes jeg det blir uoversiktelig og jeg blir fort utrygg. Jeg synes det er fint når voksne forklarer slike situasjoner for meg, men jeg prøver helst å unngå dem.
